I alla tider har det varit viktigt hur man välkomnar sina gäster. En viktig del i gästvänligheten låg i att ha en vacker och välkomnande ytterdörr, en vacker ytterdörr gav även en hög status till gårdens ägare. Portalen runt ytterdörren var ofta den enda utsmyckningen som fanns på husen.
Tidens mode har även speglat sig i dörrens utformning. Dörren säger därför en hel del om huset samt är en viktig del av husets charm och dess typiska drag. Äldre dörrar var ofta indragna i fasaden och öppnades inåt.
Den enkla bräddörren som var sammanfogade med tvärslåar på baksidan och med släta brädor på framsidan är en ålderdomlig och enkel dörr. Dörren hade ofta smidda gångjärn, gångjärnen var långa och gick långt in på dörren (bandgångjärn). Kärt barn har många namn, dörrtypen kallades även för plankdörr eller bräddörr.
På 1600-och 1700 talen var det vanligt med paneldörrar som hade profilerad panel i enkla mönster. Fiskbenspanel var ett av de vanligaste mönstren. På 1800 talet blev det vanligt att dörrarna fick en enkel liggande panel. På slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet började dörrar för uthus även få pärlspontpanel.
Paneldörrar i kombination med överljus var på 1600- och 1700 talet vanliga som ytterdörr till huvudentré. Från början bestod överljuset av många små gröna glasrutor, dessa hölls på plats med spröjs av bly, fönstret var ganska så lågt. Senare kom högre överljus med färre glas men större som infattades i spröjs av trä.
Spegeldörrar och då oftast i form pardörrar blev vanliga mot slutet av 1700-talet, dörrarna var ofta påkostade med snidade fyllningar. Konstruktionen av dörren speglar dess ålder, de äldsta dörrarna hade två eller fyra lika stora speglar eller rättare sagt fyllningar som då var utanpåliggande. Halvfranska dörrar började komma vid mitten av 1700-talet. Fyllningen gjordes som en spegel där mitten var högre än sidan, spegeln sattes fast genom att den satt löst i en skåra på dörren. Dörrar med tre speglar blev vanliga, det började även komma helfranska dörrar där spegeln hölls fast genom listverk som placerades på ramträt runt spegeln. Viktigt är att speglarna inte sitter fast utan kan följa med träets rörelser som varierar med luftfuktigheten. Spegeldörren kallades även för fyllningsdörrar eller ramverksdörrar.
Under 1700- och 1800-talet var spegeldörren den vanligaste dörrtypen till bostadshus.
Det enklaste låset
Som var vanligt ända fram till 1800-talets slut, bestod en klinka med vred.
Låset var monterat på insidan av dörrbladet och låses med nyckel och skjutregel. Låset användes sällan till bostadshus utan fanns i ekonomibyggnaderna.
Låset var gjort av smidesjärn, kolven var påverkad av en fjäder som innebar låset ”smäller” igen när man släpper taget om nyckeln. Låstypen tillverkades ända in på 1800-talet men ursprunget kommer från medeltiden.
Ett lås som var vanligt långt in på 1900-talet. De första låsen var ganska så klumpiga men mot slutet av 1800-talet kom maskintillverkade lås som var smidigare och mindre, vreden blev även äggformade.
Blev vanligt strax efter 1800-talet mitt men fanns redan på 1700-talet, låstypen blev under 1900-talet ersatta med kammarlås.
Från början hade gångjärnen smidda beslag och karmen hade hakar att hänga upp dörren på. Det fanns både enkelt utformade gångjärn samt gångjärn som var väl bearbetade och mycket vackra.
Är långa och smala, kan täcka hela dörrens bredd, anledningen till längden var att gångjärnet, utöver dess funktion som gångjärn, skulle binda ihop bräderna på bräddörren. Vanligt var att avslutet på gångjärnet hade formen av en lök. Bandgångjärnet användes till bräddörrar (paneldörrar).
Spegeldörrarnas intåg innebar att man inte behövde långa gångjärn för att binda ihop dörren. Det utvecklades ett nytt platt gångjärn, från tillverkningens början var gångjärnen vackert och sirligt smidda men blev med tiden enklare.
Kommer under 1700-talet, konstruktionen fälls in i dörren. Gångjärnet hade smidda knoppar som vi 1800-talets början övergick till runda knoppar. Vid 1800-talets slut har tillverkningen övergått till att bli en industri.
Dörrar till äldre uthus saknade för det mesta karm, gångjärnen slogs in direkt i öppningen. Vid den konstruktionen var det även vanligt att man inte hade något foder, om det fanns foder var dessa enkla och antingen tjärade eller målade med samma färg som väggarna.
Före 1800-talet mitt hade dörrarna handhyvlade karmar med kanter som hade profil. Från 1800-talets mitt till slutet av 1800-talet hade karmarna oftast endast en rak kant. Från slutet på 1800-talet var det populärt med rikt profilerade foder.
Ytterdörrar kompletterades ofta med en portal, portalerna var vackert utformade av skickliga hantverkare.
Källa: Stockholms läns museum
Pardörr med överljus, Vällsta Gård
Skärmtak över entré, Skansen, Hazeliusgården
Bräddörr
Bräddörr 1700-tal
Bräddörr med fiskbensmönster
Gustaviansk ytterdörr, sent 1700-tal, målad med linoljefärg i engelsk röd
Fyllningsdörr med snidade detaljer kompletterad med en portal
Ytterdörrar målas traditionellt irödbruna eller gulockra kulörer med gråvita foder
Rokokodörr med överljus, 1700-talets andra hälft
Pardörr med spröjsad övre fyllning från sent 1800-tal med högt överljusfönster